På ett ben, på en fot.
På fri fot.
Knyter mina skor utan snören.
Ställer allt rakt, i linje med mig själv.
En akt jag inte kan gå förbi, det finns inga öppna landskap bara en väg utan avvikelse.
På ett ben, på en fot.
På fri fot.
Knyter mina skor utan snören.
Ställer allt rakt, i linje med mig själv.
En akt jag inte kan gå förbi, det finns inga öppna landskap bara en väg utan avvikelse.
Mina fingrar, dom skriver inte längre som jag vill. Står med tom kasse utanför affären, tänker på alla goda saker men dom hamnar på tvären.
Frågar kassörskan om vägen tillbaks.
Va ! Varför vill du tillbaks ? Här är väl bra ?
Du får välja och vraka, välj bland saker som dom rika inte vill ha, ät dig mätt på överflödet och åk sedan tillbaka.
Med svaret i bakfickan började jag att gå, ingen skall bestämma mitt urval.
Sjöng några sånger för dom som aldrig hört förut.
Besökte rum där du aldrig hittar ut.
I vit mask på din konfirmation, som utklädd poet på en annans distribution.
Letar efter noter som ännu inte skrivits ner, upptäcker vakanser som ingen annan ser.
Är portförbjuden men kommer alltid in ändå, står vid de överblivnas dörrar och ringer varsamt på. Samlar på mynt för att lägga i fickor som inga har, försöker att höja min röst för dom små som stannat kvar.
En kaj full med modiga ben, nu lämnar vi det här stället, bort från penninghungrande magar, nedlåtande blickar och uppgjorda affärer.
Vi kringgår alla skratt som utförs på andras bekostnad. Vi ger nutiden sparken och ger gårdagens offer en chans till.
Ditt gift blir mitt.
Väntar på svar men allt är en hägring.
Mitt minsta blir ditt största.
När allt faller ner blir din natt min närmsta hållplats.
I en tidning såg jag att allt skulle bytas bort.
En lampa för ett liv, en säng för allt du trodde fanns kvar.
En sång mot det vi inte önskat, ett skåp för det glömda.
En ton som aldrig försvinner, en skål fylld med fotsteg.
Listan som stryks blir längre, i ett snedsteg blir besvikelsens uppgift bestulen.
Vid foten stod jag, längtade efter allt jag inte haft, längtade efter allt jag förlorat.
Trädets krona stirrade tillbaks, tyckte att den log men jag måste ha sett fel, luften kändes syrlig och påträngande.
Gick tillbaks till platsen som ingen visste om, såg ditt ansikte, kände din andedräkt.
Vilse men ändå på rätt väg, fyllde envist igen ett hål och gick vidare
Lade pannan mot den svala rutan, rörelser beblandades med vattendropparnas förminskade värld.
En familj samlades, skiljdes och försvann.
Livet ser annorlunda ut genom vatten, var det så här vi började ? Färger, djup, ljud och liv, allt bevarat i en enda droppe.
Där går man säger mannen på den vingliga stigen.
Kanske har han rätt, jag tittar upp mot himlens kant men finner inga svar.
november kan förfalska alla meningar med tvivel.
Vart kliver jag av ? hur ser jag stigen när ljuset glider undan ?
Du går tills din andedräkt bestämt sig säger mannen.
Han verkar trovärdig och välbekant.
Mina steg tar åter fart, i rätt riktning och med nya skor i ryggsäcken.
Inte mycket till fåglar men när det låter så här bra så ..
Du räcker ut din hand men jag når bara fram till asfaltskanten.
Vill gå vilse i ljuset från din sol, vill komma närmare...
Du kanske ser mig, igenom väggen av förfalskade intryck, du kanske ser ner till kanten
Sitter vid min tavelram, försöker att måla men kan inte se resultatet, färgen känns tunn nästan genomskinlig, blandar och ger men inget fastnar på dukens yta
Kvinnan vid bussen lämnar sin examen vid första steget, hon plockar fram en gammal klocka som visar åt vilket håll tiden går.
Ljudet från hjul som följer vindens strävan beblandas med sorlet från ingångna skor.
I väntans linjer skönjas dom strävsammas sår och vilka som följer riktningens spår.
När kommer chansen du alltid förtjänat ?
När suddas gränsen ut ?
När får du visa vad du kan och vill ?
Frihet utan hinder, utan påverkan,
en egenartad aktion som äntligen blir fri.
Din själ förråder dig gång på gång
Den upprättar en egen hållplats där ingen får gå av
Utan vittnen och utan ånger följer den sin egen linje
I någon slags sanning finner jag kanske upprättelse, vem bestämde att livet skulle vara en strid mot mig själv ?
Kroppen värker, smärtan blir min följeslagare.
Hårda år betalar ut sin lön. En lång och gedigen vals på operationsbordet blir till svettdroppar i min panna. Vill vara viktlös, utan uppehåll, utan trådar.
Känner en bitande längtan efter ett liv som aldrig blev av.
Ett flimmer, bara en liten gnista, som ett lovligt byte
En askkopp av ihopträngda syften, betald men samtidigt lönlös.
Returnerad, ihopvikt och inlagd i ett fack utan etikett.
Stämpelkortet är ifyllt, med en upprorisk underskrift läggs den på hög.
Vita tunna ark av envis vädjan, ett liv i förminskad storlek, ett arv fyllt av begränsat underlag.
Gjorde jag rätt ? Följde jag mina egna steg eller fylldes mitt ark med tomma rader ?
Levde med andra, på andra
Andades inte, kände inte
Priset
Ogenomträngligt
Med kniven på strupen genom varje ögonblick
Sprängfylld av gårdagens krav
Lurad på dagen
Offrad till tomhet
Stegar upp min barndom
Ett tveksamt ingrepp
Smärtans debut och år av tystnad
Skrattet som knöt sig i halsen
Existens ofullbordad
Jagad och ensam
Klotet som envist närmade sig
Sprang, måste bli fri
Infekterad i både kropp och själ
Försöker förtränga men
Faller som svart snö till marken